Snövit för vuxna
Igår var man på teater. Gud vad jag har saknat teater alltså. Jag är en som älskar att se teater, men jag blir även påmind om hur mycket jag saknar att stå på scen. Och det är ju tyvärr något som har svårt för att gå ihop, teater och ridning.
Eftersom jag gick Teater/Scenkonst på gymnasiet har jag en "grundutbildning" inom skådespeleri. Men när man tänker efter så känns det ibland som att man skådespelar genom sitt liv för att passa in överallt. Fy fan...
Nej, det är så roligt att stå på scen. Något jag verkligen, verkligen vill göra igen... Men jag får alltid kritik om mitt utseende, så jag passar inte in där tydligen.
Jag vet att min snakebites måste bort nån gång, men just nu skulle jag bara ta ut dem om jag hade chansen att lyckas utan dom. Och det verkar jag ju ändå inte ha nån chans till...
Men strunt samma! Jag och min förmodligen äldsta vän Frida gick på Stadsteatern igår och såg Snövit för vuxna.
Klockren pjäs. Många skratt. Funderingar. Och framför allt fick jag inspiration. Både till skådespeleri och skrivandet. Mycket var tack vare pjäsen, men jag tog verkligen till mig av två av mina idoler på scenen. Lennart Jähkel och Sven Ahlström.
Lennart Jähkel som Butter var ju något jag verkligen kunde se framför mig, och han gjorde rollen bra. Första gången jag såg Lennart var självklart i Pistvakt, men första gången jag grät till en film var när han tog livet av sig i Jägarna. (Spoiler!!!) Då var jag typ 9 år när jag såg den, (mina föräldrar visste att jag var tålig när det kom till film), och sen dess har jag sett upp till Lennart Jähkel. Visst han var rolig i Pistvakt och jag älskade serien, men jag blev nog lite tagen i Jägarna och mycket var tack vare Lennarts karaktär. Nu har jag sett honom live på scen och sett det jag redan vetat: en talangfull skådespelare som verkligen går in för det han gör. Så kul att få se!
Sen har vi Sven Ahlström. Jag tror att jag kan säga, utan att ljuga, att han är den skådespelaren i Sverige jag har sett upp till längst. Första gången jag såg honom var 1996, i Mysteriet på Greveholm. Där spelade han spöket Jean som jag fullkomligen älskade. Seriöst, den dagen jag ska ha barn, så vill jag ha en son bara för att kunna döpa honom till Jean. Det har jag velat sen jag var 6 år, alltså sen 1996. För Sven gör rollen så otroligt bra och Jean är en sån underbar karaktär som man ibland nästan önskar att han fanns på riktigt.
Sven spelade Toker under föreställningen. Klockren roll! Kroppsspråket älskade jag och de små utbrotten fick mig jämnt att le.
Sen hade vi ju andra skådespelare man kände igen, typ Sten Ljunggren, Göran Ragnerstam, Niklas Falk och Ole Forsberg. Sen var jag lite smått ny för Fredrik Zetterström och Maja Rung, men dom var verkligen duktiga. Blir så avis när jag ser så begåvade människor. Man önskar ju själv att man var så talangfull.
Får ni chansen att se Snövit för vuxna, gå och se den. För två dagar sen kollade jag om det fanns fler biljetter, för ser jag någon pjäs jag verkligen gillar försöker jag se den två gånger, men då stod det att allt var utsålt.
Sen igår när jag kom hem efter föreställningen kollade jag igen, och då fanns det två biljetter för den 8 November. Jag tog dom på en gång.
Så.... Jag ska se pjäsen igen. Med någon. Eller själv. Spelar mig ingen roll.
Jag rekommenderar bara att får ni chansen att se den, gör det.
(Bild tagen av mig efter föreställningen. Eftersom jag inte tror att man får ta bild under föreställningen så lät jag bli att ta fram kameran, även om jag verkligen, verkligen ville ha en bild på alla skådespelarna.)