Det lätta svaret är: Absolut! 

"Hur kom du över din rädsla?"

Det är en svårare fråga att svara på. För tekniskt sett är jag rädd än idag. Eller jag är inte rädd för hinder, men jag har en höjdskräck som jag inte kan sticka under stolen. 

Det är självklart kul när jag berättar för folk att jag har höjdskräck och dom bara "Va? Det märks inte!" Haha, jo då, det märks. Men jag tror att folk som inte känner mig riktigt bra/inte ser mig på framhoppningen/inte ser mig på träningar hemma...dom kan jag lätt "lura" pga mitt pokerface. Men jag hoppar helst alltid lägre än nödvändigt hemma. Och på framhoppningar hoppar jag bara upp hästarna ordentligt upp till c 1.45. Personligen hoppar jag helst inte över det då jag är rädd att om jag gör något fel där innan jag ska in så kommer det att gå käpp rätt åt helvetet inne på banan. Igen idé att riskera att man själv eller hästen får en "spärr" i huvudet innan man går in. 

Jag förstår att man vill hoppa upp sin häst, men personligen hoppar ja upp så länge det känns ok. För jag är två olika personer på framhoppningen och tävlingsbanan. 

T.ex: När jag debuterade 1.45 med min lilla häst Marica. 

Det som gjorde det värre var att det i ett SM kval på Grevagården. Så, en av de svåraste 1.45 rundorna under året alltså. 

Men på framhoppningen var jag stenhård emot pappa och jättenervös. Marica var ju väldigt liten så jag visste inte hur hon skulle klara av t.ex trekombinationen. Men jag vägrade hoppa över 1.35. Många kanske tycker att jag var/är konstig där, men jag ville verkligen inte att jag skulle fega ur och att det då skulle hända Marica någe. Sen tycker jag även att det är onödigt att pressa hästen på framhoppningen. Spara energin till det ni ska göra på banan. 

Väl inne på banan slås mitt pokerface på ordentligt, tävlingsnerverna slår av fegheten en aning och det som sitter i ryggraden vet vad som ska göras. Sen har jag ju skrivit om min specialare i ett tidigare inlägg, att jag vet precis hur det ska se ut/kännas/höras innan ett perfekt avstamp. Alla kan ha dåliga dagar, men den dagen var jag och Marica ett. Vi genomförde banan med 3 rivningar. Minns att hon rev ett i trekombinationen, men de andra två rivningarna tog hon med sig för att hon var så pepp. Jag minns att jag fick lägga mer energi på att få till en halvhalt eller se till att hon inte svängde för tidigt än att oroa mig för om det var för tufft för henne. 

Grejen med denna historia/exempel är att om man är rädd för hoppning, se till att ha en häst du litar på. Jag var rädd för att banan skulle vara för tuff för Marica, men hon bevisade för mig att jag inte behövde oroa mig för det. Och då försvann skräcken direkt. 

Mitt tips är, skaffa en häst du känner dig säker med. Om du redan har en häst du kanske inte känner dig hundra med, hoppa mycket. Det behöver inte vara högt. Bara se till att hoppa höjder som känns säkra så att du lär känna din häst ordentligt och känna språngkurvan. Ni kanske båda lär er av varandra och när det känns bättre så höjer man. 

Jag måste vara långt över 500 000 hoppsprång. Jag började hoppa små hinder när jag var 4 år hemma på Gotland, och jag hoppar än idag. 

Skulle du komma upp i höjder som känns helt kaotiskt för dig men du vill genomföra dom. Då är mitt tips att gå till en "hypnotisör". 

När jag var 16 år och insåg att "Shit, jag har för fan hästar som kan hoppa 1.50!" och jag hade hoppat en del 1.40 och några få 1.45, men där gick min gräns. 

Så min mamma sa att vi fick försöka göra något åt det. Så hon kontaktade en kvinna som skulle kunna hjälpa mig. 3 gånger gick jag till henne, satt bekvämt i en stol med slutna ögon medans hon gav uppgifter till mig och mitt undermedvetna. 

Det funkade för mig. Jag har tävlat 1.50, tillochmed vunnit i den höjden, och jag känner att med ett starkt band med rätt häst så klarar jag 1.55 också. Sen 1.60...då söker jag nog upp min hypnotisör för en påminnelse om att jag kan det här, det är bara mitt huvud som tror att det är värre än vad det är. 

Nu litar jag så pass mycket på mina känslor och har mina erfarenheter i ryggraden så det är svårt att säga hur andra ska göra, alla har sitt vis att komma över sina rädslor. Jag har lärt mig att stålsätta mig på banan. Jag mår alltid bäst på banan. Träningar, visst det är lugnt, men jag vet några tränare som nog skulle vilja strypa mig för varje gång jag har vänt undan från ett hinder för att "det känns inte rätt". Framhoppningen, jag föredrar fler hinder än ett ensamstående, och även att kunna hoppa i båda varven. 

På banan är det tävlingsmänniskan i mig som går in och bara gör det, och det är tack vare att jag just har hoppat i princip varje dag i mitt liv. Behöver som sagt inte vara höga hinder. Gymnastikhoppning är aldrig fel. 

Hoppas att detta var lite läsvärt för er som tog er tiden till det. Detta var en fråga/tips att skriva om på min blogg via Instagram.