Mitt val om att operera mig går fram och tillbaka. Många saker säger för och minst lika många saker säger emot. 

Det som är det jag tänker mest på är att i dagens läge mår jag dåligt både fysiskt och psykiskt. 

Om man jag opererar mig så kanske jag kan bli att må bättre fysiskt, men jag är livrädd för att mitt psyke ska ta mer stryk än någonsin eftersom en del av mig kommer ta stryk av operationen. 

Men samtidigt...Jag är envis och har mått psykiskt dåligt sen jag var typ 10 år. (Mycket pga av mobbning i både skolan och på tävlingsplatserna. ) Jag kanske har tillräckligt hård skalle för att klara det, eller så kanske jag bokstavligt talat blir att må bättre helt enkelt. 

Men jag är nästan 100% säker på att jag vill genomföra detta nu. 

Det skulle även vara skönt att om jag lyckades med något större, kunna täppa igen käften på en och annan person. Jag har en närstående som är expert på att fälla kommentarer som jag tar extremt hårt...och när jag säger att det tar på mig, så får jag svaret att jag är larvig. 

Det tar väldigt hårt på en när man får höra att det är fel att känna sig som ett fel. 

Sen har jag självklart läst och hört saker av folk som inte har en aning om vad jag har gått igenom, men dom pratar med andra som om dom vet allt om mig. 

T.ex: Sist jag var på SM hade jag med en tjejkompis som inte var jätte van vid hästar och hon hade i princip aldrig varit på en tävlingsplats. Vi kom till tävlingen på torsdagen, lördag morgon fick jag höra av en bekant "Är det din flickvän du har med dig?" Jag skrattade åt den saken och fick tillbaka "Nej jag hörde av ******* ********** att det var din flickvän." 

Det här fick jag höra hela lördagen, och dra den enkla förklaringen att bara för att jag har en kompis med rosa hår, så betyder det inte att vi hånglar upp varandra.

Tänk om folk kunde fråga om fakta istället för rykten. 

Och samma sak gäller nu min operation. Ridsporten är full av hatare, falska och lätt avundsjuka människor... Jag är ganska säker på att om jag genomför detta så kommer det komma något om att jag var lat eller nåt annat skit om varför jag gör som jag gör. 

Min sista dag hos min läkare:

"Antonia, se mig i ögonen. Jag säger det här för att jag bryr mig om dig, och för att jag tycker att det skulle vara så otroligt roligt om du fick sätta" dom här personerna" på plats. För vad du än gör, så får du INTE se operationen som ett misslyckande. Jag vill att du ska se den som ett hjälpmedel. Ett hjälpmedel som kan hjälpa dig hitta till dig själv i sadeln igen."

2019 är här... Jag har ingen tid för operationen ännu. Men jag uppdaterar säkert. Jag tror att jag kommer vara mer nervös för en operation, än vad jag var över att rida in i ett nästan fullsatt Globen. 

Nu måste jag sova. Har just gjort klart en Gotlandslimpedeg som ska jäsa över natten. Imorgon är det stallet, färdigställa limporna och sen kanske en snabb loppis tur.

Förresten så funderade jag på att måla lite igen. 

Ni vet väl att jag målar lite på beställning? Kanske kan lägga upp några bilder på sånt jag har gjort i ett senare inlägg.

Säljer även mina kamera bilder snart. 

Åh, vad jag blev latte sugen... Go natt!