Nej, men jag är medveten om att det är LÄNGESEDAN jag skrev här. Jag har faktiskt 3 inlägg som jag börjat skriva på, men nu är dom så gamla att känslorna jag hade när jag började skriva dem är borta. Så det är ingen idé att skriva klart dem.

Jag har den senaste tiden, speciellt den senaste veckan varit mer pepp på livet. Många saker trycker ner mig, och jag tror absolut - 110% på mig själv.

Jag har tillochmed hållit mig ganska duktigt ifrån Instagram, då det är så många som lägger upp videos från tävlingar och bilder på rosetter (även en massa bilder på föl, men det skriver jag nog mer om när vi väl börjar få egna här hemma). 

Jag blir så tävlings sugen. Men resan dit känns oändligt... Speciellt när man tror så lite på både sig själv, bara ser elände på vägen och är bokstavligt talat livrädd för att bli dömd av andra. 

För snart en vecka sedan gjorde jag något som i mitt huvud är ett stort steg. Jag hörde av mig till Anna Emanuelsson, med den enkla frågan om hon visste någon som behöver extra hjälp i stallet. För jag har insett att jag MÅSTE bort om jag ska lyckas med något. 

Det har jag insett sen länge, men jag är som sagt rädd för att bli dömd för min vikt av gamla tävlingsmänniskor och även att "utnyttja mina kontakter". 

En sak jag har lärt mig under mina unga år i skolan var att om man visar sig behöva hjälp så är man svag. Därför kanske jag har ett liten sosial miss i min uppväxt, jag är sämst på att veta när och hur jag ska be om hjälp. Så nu när jag skrev till Anna gick jag över en jävligt hög tröskel i min psykiska bur. Kanske inte är någon stor grej för andra, men för mig var det jobbigt att skriva det meddelandet. Den att jag valde att skicka det till Anna är något jag velat göra länge, för det har känts som att hon skulle förstå min oro. 

Jag är så tacksam för snabbt svar då, men har inte hört något sen dess. Men det är förstårligt. Jag har ju dessa dumma småkrav. Att jag ska kunna åka hem ett par dagar om jag behövs hemma. (Ni vet, min lillebror... Föl... Mm...) 

Jag är inte ute efter att göra mig till eller något. Jag är bara ute efter att få komma bort från mitt "hamsterhjul" till liv. Att få chansen att få tänka på annat och därmed kanske gå ner i vikt så jag kan börja rida klokt igen, börja träna och komma ut på banan igen. 

Finns nog många som undrade om jag fick igenom operationen jag skrev om i slutet av förra året. Nej, det gjorde jag inte. Jag fegade ur i sista minuten. Jag tror att jag skulle misslyckas med att gå ner i vikt oavsett om jag gjorde operationen eller inte. 

Och det är så otroligt jobbigt att läsa alla kommentarer om att  "vi tror på dig", "du fixar det här", "du är starkare än du tror". Jag förstår att ni bara vill väl och peppa mig, men det är helt jävla omöjligt för mig att ta emot såna kommentarer. 

Som när pappa berättade att han hade pratat med en gammal ponnypappa vi kännt sen många år. Den pappan hade frågat hur det gick för mig, och när då min pappa berättade att jag i princip slutat rida pga fetma och depression så blev det tyst i hans mobil. Efter en stund så sa pappan min pappa pratade med "Förlåt Stefan, men... Herregud så tråkigt å höra. Loppan som var så duktig. En sån talang skulle aldrig sluta."

Jah tolkar det som att allt jag har gjort i mitt liv sen jag fyllde 17 har varit bortkastat. 12 år av mitt liv som kunde lagts på annat än att gå och försöka förstå mig själv. Jag hatar mig själv så sjukt mycket, och jag förstår att inte alla kan förstå hur jag mår och det är inte lätt att beskriva hur jag mår av att se mig själv i spegeln. 

Tipset: "Se dig i spegeln, titta rätt i dina ögon och säg du är vacker. Du är stark. Du är perfekt för den du är." 

Hur ska man kunna göra den när man inte orkar se sig själv? När man bara ser ett fjasko. 

Så ja, min depression den kommer och går. Min pepp den kommer och går. 

Men just nu vill jag bara komma ifrån gården. 

Nu måste jag sluta. Ska rida med brorsan och Jessi. 

Ha det.