Här sitter jag på Destination Gotland, på väg hem över helgen. Känner att nu kanske jag har tid/inspiration till att skriva lite. 

Jag vet att det kan bli "pauser" mellan inläggen, men ibland finns varken tid eller inspirationen där. 

Jag fick tips om att skriva om gamla tävlingsminnen, så det kan jag väl göra. Frågan är vad... 

Jag är ju trotts allt på väg hem till Gotland, så jag kanske kan börja med något därifrån... 

Visste ni att jag har tävlat i Distans två gånger? Varav en gång var med Gustav. 

Jag var så pass liten så jag minns inte exakt hur långt vi red, men  vi höll på halva dagen med våra små Gotlandsruss, Bonny och Fridde. Jag vill få det till att vi var c 9 och 7 år gamla. (Eftersom jag red Fridde vill jag få det till att jag var 8 eller 9.)

Vi startade hemma på den så kallade "hemmaplan" i Puser. Jag minns att pappa frågade ett par tjejer som var MYCKET äldre än oss om inte jag och Gustav kunde få slå dem följe. Vilket gick bra. Så vi startade i en liten grupp. Men väl ute i skogen sa tjejerna att dom skulle galoppera en sträcka. Och jag var väldigt inställd på att "man rider faktiskt fram i trav först!" (Besserwisser.) Så jag minns att vi sa att vi skulle trava medans dom galopperade iväg... Bara det att Gustav såg väl inte mig som ledare då det fanns äldre människor i vår närhet, så han satte av i galopp med som. Jag ropade att han skulle stanna, han lyssnade inte. Jag ropade åt tjejerna att dom skulle stanna så jag kunde "fånga in min brorsa".Men när som väl stannade så blev jag riktigt sur på dem... 

"Ni kanske kan stå här så vi får ett försprång. Våra hästar blir rädd av att ni skriker." 

Jag som hade en kort stubin var på väg att säga ett sanningens ord till dom. Vi hade en plan, men dom kunde inte samarbeta. 

När dom äntligen stuckit satt jag och Gustav där, mitt i den gotländska skogen och njöt av sommarens varma vindar. Sen red vi själva dom kilometerna vi skulle genomföra. 

Självklart mötte mamma och pappa upp oss ett antal gånger, gav oss vatten, saft och digistive kex mellan varven. Vid första stoppet sa jag självklart vad som hade hänt mellan oss och tjejerna, och jag minns att pappa såg orolig ut. Skulle hans små barn rida själva så pass långt....? Ja, så klart! Vi satt ju på de säkraste ponnysarna i världen! 

Det som gör detta till ett fint minne var att jag lät Gustav galoppera över mållinjen före mig. Vilket ledde till att han fick pris på klubbmötet i slutet av året, för bästa distansryttare. Han har fortfarande den enorma rosetten på sin vägg. 

Och eftersom jag ändå har tävlat i distans... Så kan jag säga att jag har tävlat i Fälttävlan också. 

Första gången jag tävlade i det var också på Gotland. Min farfar, pappa och dåvarande tränare Marianne Gustafsson hade jobbat hela våren med att jag skulle lära mig ett dressyrprogram. Jag var 7 skulle fylla 8, och hade aldrig ridit med sporrar... Jag är inte intresserad av dressyr idag, så jag kan inte reglerna. Men jag minns att det var ett väldans liv över att jag skulle rida dressyrprogrammet, för jag ägde inte ens ett par sporrar och man var tvungen att ha det. 

På toppen av allt så skulle jag tävla med Bonny. Bonny var en föredetta ridskoleponny och hade aldrig brottom... Och i dressyr ska ju hästen fatta galopp precis vid rätt punkt av programmet. Det var väldigt viktigt fick jag det inbakat i huvudet hela våren. Punktlig, punktlig, punktlig... Så jag hade använt "ponnyskänkel" hela tiden. 

Så kom det till att det var min tur. Jag red in, fick min startsignal, red ett helt ok program, tills det var dags att fatta galopp. Många tror nog att Bonny skulle fått panik eller nåt. Men nej, det var ännu bättre. 

Hon tvärstannade och började bita efter mina fötter. Ett beslut som vi kunde skratta åt senare. Ett barn som aldrig använt sporrar på en häst som aldrig fått känna på vad sporrar är. Hon trodde säkert jag var en stor broms som bet henne eller så. 

Jag tycker så synd om Bonny när jag tänker på det, men samtidigt...Jag gjorde aldrig om det emot henne. Ja, vi fick inga vidare poäng i dressyren, men hoppningen och själva fälthoppningen klarade vi galant och tog hem en 2:a plats. Det är bara ett kul minne för jag tror folk verkligen undrade vad vi höll på med när hon skulle bita fötterna av mig. 

Nu är jag snart framme i Visby. Ska gå ner till bilen och ta hand om min hund. :) Kanske/ska försöka skriva lite om mitt besök på Gotland. Kommer mest fota och tillbringa tid på Medeltida Jul i Visby. Men tar jag några bra bilder delar jag dem lite här och där.