Nu har jag firat jul färdigt känns det som. 

Jularna på Gotland var det bästa som fanns.

Börja dagen med att öppna några paket till en liten frukost hemma i Levide. Sen till 13 åka upp till Hemse, umgås med familjen. Äta gott, se på Kalle Anka ihop, öppna paket, se på tv, prata... Allt var bara så skönt. Julen har varit något jag alltid älskat. De sista åren har varit jobbiga, men jag har stått ut. 

Nu sitter jag ensam i stallet, i Olles box. Han bryr sig inte så mycket om mig, utom när jag får gråtattacker.

Det är den sämsta julen i mitt liv. All ångest, allt jag har misslyckats med... Och hela tiden får jag höra onödiga kommentarer och allt jag gör är fel. Nu får det vara nog. 

Jag vet att jag är arg, ledsen, självmordsbenägen, ful, rasande... Allt man kan komma på. Det här är ett sånt jävla onödigt inlägg egentligen, men när jag mår så här dåligt brukar jag bli spontan och det enda jag vill är att spy på världen. Kanske allt ser annorlunda ut nästa jul, men med tanke på hur de sista 10 jularna har sett ut så är jag knappast övertygad.

I såna här lägen är det bättre att ringa en vän eller familjemedlem och prata ut. Men jag kan inte ringa någon på självaste julafton och förstöra den personens kväll bara för att jag är ett "misstag" som andas.

Jag förstår inte hur ALLT kan vara mitt fel hela tiden. Exakt hela tiden. Jag har planerat hela December för den här julen. Jag ville så gärna att den skulle vara annorlunda. Jag önskade att den skulle vara bra/fin. Jag har jobbat med julklapparna, jag har bakat bröd åt folk (bröd jag inte ens gillar så det är inte mig jag bakar åt precis), jag har hjälpt till med städning, julpynt och nu, ikväll skulle jag stå vid spisen och koka knäck, kola och kandera äpplen då vi får gäster imorgon. Men nej.

Självklart ska pappa stå vid spisen precis när jag ska börja, och eftersom han hade en kastrull på två plattor och en stekpanna på en så skulle jag ha en till tre olika kok.

Nej, jag tänkte att jag kan lika gärna städa ur micron, eftersom jag ändå skulle ha den till mitt julbak så kunde den vara extra ren. Men då kommer det kommentarer om att jag är lat, jag tänker aldrig, jag är otrevlig... Så istället för att hetsa upp mig och starta bråk så går jag in till mig. Lägger mig i sängen och försöker slappna av. För det absolut sista jag ville vara att åka ner i min "depp".

För er som inte fattar vad jag menar så är min "depp", precis det jag är i nu. Det är nu jag skulle kunna slå sönder saker om jag visste att det fick mig att må bättre. Men det gör det inte, så jag kan inte göra något. Jag har aldrig hittat något som får mig att må bättre när jag kommer in i den här mörka svackan. (Utom att skriva av sig lite kan hjälpa ibland. Som nu... ) Så då blir det lätt  hänt att jag lägger mig någonstans och tänker på allt som är jobbigt för mig, för jag kan inte komma runt dom tankarna. Så i 4 timmar har jag tänkt på mitt liv, hur ful och hur mycket bortkastad tid jag är, döden, universum som aldrig tar slut, min kropp som ska ligga och ruttna i en grav, hur dåligt jag mår över att inte ha en bättre relation med mina föräldrar nu när dom faktiskt är här...en dag är det för sent att ändra på. Och så kommer mina tankar till nyår... Ännu ett år har gått. Vad har jag fått ut av det? Inget vettuigt iaf. Ännu ett år bortkastat i glömska. Inget till det bättre. Nästa år fyller jag 29 år och har fortfarande inte nått något jag vill. Och det värsta är att det finns inget jag brinner för längre. Det finns saker jag gör för att jag måste göra något. Det finns saker jag gör för att inte känna mig så ensam som jag gör just nu. Men inget kan hindra mig från att tänka på min framtid som verkar vara ett enda mörker jag inte kan ta mig ut. Jag är fan rädd för mig själv. Jag har infgen gnista kvar. Inget som får mig att vilja överleva.

Så många gånger jag har tänkt på mig egna begravning. Jag kan nästan föreställa mig ett tomt kapell med kanske några rosor vid sidan av kistan. No more. Jag har inte gjort några fotspår i folks liv. 

Inte ens några barn kan jag få. Min sida av släkten dör med mig. Värdelös. 

Sen nu innan jag gick till stallet för att kvällsfodra så får jag höra att jag har gjort fel med disken, jag kan lika bra flytta för jag har ingen framtid här, jag kan söka jobb som busschaufför på Gotland för det är mer framtid än vad jag har med hästarna enligt folk... 

Jag är tom. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att mitt hjärta kunde ge vika och sluta slå, för jag har ändå ingen att ge det till.