Ett jobbigt val som kan bli vardagen
God morgon! Hoppas alla som fått sova har sovit gott och vaknar till en fin morgon.
Själv har jag tvingat i mig lite frukost och satt mig för att skriva det där jobbiga inlägget jag nämnde lite hastiskt igår.
Kan börja med att säga att jag har alltid varit rund av mig. På dagis och grundskolan var jag mobbad för att vara den feta ungen. Skillnaden mellan då och nu är att då är att då var jag så pass dum i huvudet att jag helt enkelt inte brydde mig mer än att jag grät lite och gick vidare. Genom det fattade jag inte hur mycket det sårar mig idag.
Och det som gör det värre var att jag var inte bara mobbad i skolan, utan fick även tillsägnerser på tävlingsbanorna.
Så länge jag var 7-9 år var det typ "ok" att vara ett runt barn, när man ändå bara tävlade på några runda Gotlandsruss. Men när jag var 10, och fick min första riktiga elitponny, Definitely Milton, så var det många som började nämna min vikt allt mer och mer. Och eftersom jag hade hört/blivit skarattad åt i c 4 år i skolan var jag redan sårad av det, men att det sen följde med mig till det jag tillbringade helgerna med blev det alltmer påfrestande.
Som tur var, för mig, växte jag snabbt under åren. Så min kropp drogs ut och min lilla köttbullekropp fick hjälp med tonåren. Då var det ett nytt problem... Så många gånger jag fick höra att jag var för lång för Milton. Det var som att folk trodde att jag inte fattade att jag var lång. (Seriöst, ni som la er i min längd på Milton och andra ponnys, trodde ni att jag ALDRIG såg bilder och videos på när jag red dom och själv insåg att jag såg ut som en flaggstång på vissa?)
I alla fall, åren gick och jag blev bara mer och mer min egen. Jag har så många gånger hört folk som börjat prata med mig på tävlingar "Fan, du är inte som jag trodde. Du ser alltid så arg och koncentrerad ut så man vet inte om man vågar säga ´hej´."
På ett sätt är det kul att det är så många som "dömmer boken efter omslag". På ett annat är det sorgligt att jag har fått lära mig själv att visa så lite känslor som möjligt och försök vara så ensam som möjligt, för då slipper jag få en kniv i ryggen eller höra att jag inte duger. Så folk som tycker att jag är tystlåten, otrevlig, osocial, mm... Alltså, sorry, men det är min barriär jag har fått bygga upp. Det är inte så jävla lätt att bli skattad åt och få stenar slängda på sig på skolgården och sen på helgerna åker man på tävling för att få höra att man inte duger. Och allt detta gick jag igenom utan att prata om det med mamma och pappa, eller någon annan för den delen. För när jag bad sa till lärarna att jag var mobbad så sa dom bara att det var ju tråkigt, så jag slutade säga till om sånt och bara tog det. Och på tävlingarna hörde jag folk prata, och när jag väl skulle säga till mamma och pappa om vad jag hört hade dom redan hört det från andra och "höll med" dom , så då fick jag höra allt en extra gång. Så det var bara att svälja och gå vidare.
Tyck inte synd om mig när skriver detta, jag vill bara ge folk en bild av varför jag är lite som jag är.
Men nu ska jag ta ett hopp från då till nu.
Under alla år har jag inte haft problem med att äta eller liknande. Jag minns när det gick ett rykte på tävlingsbanorna om att jag var "ett jävla emo som skärde sig". (Hahaha.. seriöst?! Jag har aldrig skärt mig eller gjort nåt annat för att skada mig mer än jag redan gör.)
Men eftersom jag bara ville dölja alla känslor och problem i mitt privatliv så var det ju bara att äta middagarna med föräldrarna och låtsas som att allt var ok. Så att försöka svälta mig smal och försöka "duga" på tävlingarna var inte att tänka på.
Men de sista åren med min deperission klarade jag inte av att hålla koll på mig själv längre. Jag dög ju ändå inte, så jag kunde lika gärna låta min kropp förfalla.
Så den planen jag fick som 14 åring fick ta över helt.
När jag var 14 år ville jag dö, men jag vågade inte ta livet av mig. Så jag fick den "brilljanta ideén" att om jag kunde få diabetes så skulle min kropp dö utan att jag gjorde nåt speciellt. Så jag såg till att alltid ha någon form av sötsak hemma, och till slut fick jag inte tävla längre.
För 2 år sen tog jag tag i livet lite grann och gick till en diatist och en psykolog. Vi ska inte prata om hur mycket jag vantrivdes med dom två. Men jag gick på mina möten med dem, och till slut fick jag chansen att åka till Karolinska och träffa en ny diatist och en läkare. Och herregud! Jag älskade dom här kvinnorna! Min läkare var glad, öppen, förstående och vi kunde skämta med varandra. Jag kunde verkligen känna mig trygg med henne. Och min diatist var den skönaste bruden jag träffat på många år. Sen fick jag även träffa en sjukgymnast och en psykolog. Efter ett år på Karolinska har jag gjort förbättringar och mått bättre. Men nu står jag i valet som jag velat med i över ett halv år nu...
Jag har fått chansen att få göra en magoperation. Vi har diskuterat mellan Sleeve och Bypass. Personligen tar jag hellre en Sleeve då jag inte känner för att äta vitaminer resten av livet, vilket Bypass operationen tvingar en till då typ 80% av tarmen försvinner.
SLEEVE
På ett vis vill jag göra operationen. Jag vill bli av med allt skit jag har orsakat mig själv och kanske få möjligheten att göra det jag vill igen.
Det som gör att jag inte vill operera bort min magsäck är för att då försvinner friheten att kunna äta vad man vill. Och jag är tyvärr en som älskar att äta middag med vänner. Den charmen försvinner nog lite när man kan äta typ två matskedar och sen bara glo på resten av maten framför en. Och ännu värre om man blir bjuden på restaurang... "Ja, jag tar en förrätt, sen kan den stå framför mig tills alla andra är klara med sina tre rätters."
Så ja, jag står med en fot på två olika klippor. Antingen tar jag operationen och förhoppningsvis blir jag inte besviken/deperimerad. Eller så försöker jag ännu en gång att gå ner själv och hoppas på att jag inte kommer till en punkt där jag börjar tröstäta igen.
Det är för jävligt att inte veta vad man själv vill... Vill man lyckas, eller vara fri?
Och ni anar inte hur jobbigt detta var att skriva.
Men om ni har läst såhär långt och kanske känner någon som gjort denna operation, skriv gärna hur den personen mår idag.
Om 13 dagar ska jag göra mitt val. Operation eller ej.
skriven
Hej Loppan jag har själv gjort en sleeve , efter ett tag kan man äta typ 2,5 dl beroende på vad man äter, kan äta allt utan problem. Vitaminer mm ska man äta livet ut även vid sleeve, alla jag vet som gjort sleeve mår bra. I början tar det tid att äta bara lite men med tiden blir man rätt normal men äter såklart mindre. Lycka till