Jag låg i badet och kollade lite på Youtube. Mest musikvideos... Men jag kollade även lite videos jag från folk jag följer, och kände den där känslan jag kan få ibland. "Fan, vad jag vill ut och jobba." 

Det händer ofta att jag vill ut och jobba i nåt annat stall. Få lite inspiration och kanske få lite hjälp med min ridning. 

Men....det är alltid mig själv som hindrar mig från att höra av mig till någon. För jag är så rädd att misslyckas...och, det känns alltid som att folk ser snett på mig.

Jag förstår om jag får folk att bli förvirrade om mig, när jag försöker passa in i ridvärlden men också få se ut som jag vill. Dessutom...ja, ursäkta, men jag ser arg ut i "avslappnat" ansikte. 

Jag har till och med fått meddelande från folk som sett mig  på tillställningar jag varit på och frågat varför jag "glodde surt på dem". De har skrivit mer, men jag har ju mest fått förklara mig genom att säga: "Förlåt om du har upplevt att jag har 'blängt' ilsket emot dig, men ursäkta, jag har aldrig sett dig. Jag är en person som ser arg ut när jag slappnar av, och har väldigt lätt för att bara stirra rakt på en punkt i tomma luften. Om du råkade ställa dig på den punkten, det stör inte mig, jag är kvar i min värld. Men jag har aldrig stirrat på någon 'hotfullt' eller så medvetet. Så, igen, förlåt om jag har gjort dig obekväm, men jag var inte ens medveten om att du fanns framför mig."

Och det här är sånt som jag även fått höra inom ridsporten. 

Eller mer korrekt, jag har fått höra: "Du är verkligen trevlig, Antonia. Missförstå mig rätt nu, men du är inte som jag trodde." 

Självklart skrattar jag åt det. Det är underbart att få höra människor vara ärliga och öppna med vad dom tänker och tycker. Men det är just det... "...du är inte som jag trodde." 

Ibland ställer jag en tillbaka fråga: "OK. Hur trodde du att jag var då?" 

Det vanligaste svaret är "Du ser så bestämd eller koncentrerad ut, så man vill ju inte störa." 

MEN, det finns dom som har sagt något närmare en sanning: "Du ser väldig ofta irriterad ut, så då tänkte jag att det är bäst att hålla sig undan ifall du har en dålig dag." 

Och, visst, jag håller mig till att jag vill sminka mig och ha den hårfärg jag själv tycker att jag passar i, och att allt det hjälper till att jag ser mer arg/läskig ut... Förlåt. Men jag håller fast vid det jag har sagt de senaste 15 åren. 

Men iaf... Det här är ju något som jag är rädd för sätter "skräck" i folk inom ridsporten (uppenbarligen!!!). Jag är blyg, gärna tystlåten (tills jag har nåt att säga), mitt avslappnade ansikte får folk att tro att jag tänker mörda någon om dom pratar med mig... Jag förstår om man inte vill ha en sån i stallet. 

Så, det spelar ingen roll vad jag gör... 

Jag vet att jag någon gång skrev att jag sökte jobb på Facebook. Men det märkets hur mycket man ville ha med mig och göra. Inte en delning, inte ett tips eller nummer till nån. 

Så, hur mycket jag än skriver vad jag kan eller har gjort, så kommer min osäkerhet fälla krokben på mig. 

För något som folk inte fattar är att jag är egentligen en väldigt blyg person. Speciellt när jag känner att jag inte passar in. 

Tex, 2006 red jag i Skandinavium med Olympus. En kväll fick jag höra att jag var bjuden på middag med alla andra ryttare i min ålder. 

Jag bad pappa om att få stanna på hotellet den kvällen, för jag visste hur jag skulle må i det sällskapet. 

Det finns många trevliga personer inom hoppningen, men väldigt få jag delar intressen i. Jag har väldigt sällan lust till att prata om hästar, eftersom jag har dom runt mig 24/7,så för min del kan vi gärna prata om nåt annat. Men det är nästan inte nån som pratar om musik, teater, böcker... Iaf inte där på en restaurang utanför Skandinavium. 

Men iaf, jag minns att alla var så fint klädda och sociala och glada. Jag kände mig bara utanför. 

Minns att typ Stephanie Holmén försökte få mig in i något samtalsämne. Jag svarade på frågan och återgick sedan till att hålla tyst eftersom jag verkligen inte känner att jag har något vettigt att säga. (Visst, jag kunde liva upp stämningen med nåt skämt, men jag vill inte riskera att göra bort mig med ett skämt som är för mörkt. För jag har ingen gräns när det kommer till humor, så det är lätt hänt att jag går för långt.)

Jag satt längst ut på bordet i 2 timmar, lyssnade på hur kul alla hade och gick sen gör att ta hand om min häst medans flera fortsatte kvällen på nåns hotellrum. Vill minnas att jag var bjuden att följa med, men min känsla av att bara vara i vägen och ta upp plats som kunde användas för en trevlig person istället  höll på att knäcka mig. Jag övergav gänget med ett leende, tackade för kvällen och grät över min dumhet på vägen till stallet. Jag minns hur mycket jag ville vara en del av gänget, men jag ser mig själv som en sådan tråkig och jobbig person, så då är det bättre att ingen lär känna mig, förutom på framhoppningen. 

Så ja, jag vill passa in, men det måste finnas modiga människor som säger åt mig att det är ok att jag är jag och våga lära känna mig. Vill ni lära känna mig, då gläntar jag på dörren en aning. Men jag vågar typ aldrig ta första steget. 

Måste avsluta nu, måste till stallet och kvällsfodra.... 

Men här har ni två bilder som är tagna nästan samtidigt. (Gissa vilken bild jag har peruk på mig.) 

Och skriver ni, "Ja, jag fattar vad folk menar med att du nästan har en mördarblick", så...ja, grattis. Tänker du fortfarande drömma boken efter omslaget? 

Jag har ett hårt yttre, mycket pga mobbning, men är en teddybjörn på insidan...om man lär känna mig tillräckligt så kan man ha tur att hitta den. Kanske.