Klassiker för mig: När jag skriver "så" så ändrar mobilen till ordet "då". Och sen tvärtsom...Det är sjukt störigt, speciellt när jag får typ en liten minipanik som gör mig irriterad som tusan när andra stavar fel. 

Självklart alla kan stava fel, men när man vet vad man skriver och mobilen bara: "Hm, nä, nä... Jag tror jag vet vad du menade här. Heh, låt mig rätta det åt dig."Jaja, det blir bara ett längre inlägg idag. 

Skulle egentligen bli ett kort inlägg, då jag ska upp tidigt och dra till sjukhuset imorgon. Blodprovsdags.

.....så spännande var det. 

Nej men jag skulle ha fått en massa gjort idag som jag inte brukar ha tid med, för idg var jag "ledig". (Inget ridande eller något som måste göras i stallet.) Men ibland kanske man ska lyssna på sin kropp, vilket jag aldrig gör. Jag förstår mig inte på min kropp helt ärligt. 

Jag är trött, men rastlös. Jag är svag, men stark. Jag är kreativ, men ingen snygg stil. Jag vill ha förändring, men jag är rädd för förändring. Jag vill älska, men jag är livrädd för känslor. Jag vill vara en del av gänget, men drar mig tillbaka då jag är rädd för att vara ivägen/jobbig för folk. Jag vill ha kul, men jag tål inte att bjuda på mig själv alltid. Jag hatar att svettas, men jag är inte rädd för att svettas om jag har något jag "måste" göra i stundens hetta. Och mer därtill...

 Jag ser mig som ganska hopplös eftersom jag går emot mig själv. Samma sak gäller det här med att börja tävla igen. Jag VILL börja tävla igen, men...det finns saker som är så oinspirerande att jag bara vill hänga mig själv. Och det beror mestadels på hästmänniskor. Inte ALLA hästmänniskor. Men många. Det finns så många människor som jag många gånger känner att om jag kunde så skulle jag ta dem i nackskinnet och säga "Kom ner på jorden ditt as!" 

Jag vet att genom att skriva det här så kommer någon att skriva något i försvar eller säga att jag är dum i huvudet... men kom igen. Har du aldrig mött någon inom ridsporten som beter sig som att dom äger marken du står på? Ingen som har ljugit för dig? Ingen som sagt att dom finns där för dig och sen bara sagt upp kontakten utan anledning? Ingen som knappt pratar med dig, för att sen komma och gratta dig om du vinner en större klass för helgen? 

Det är för mycket sånt tycker jag. Jag har mina anledningar till varför jag jämnt satt i min lastbil när jag inte tävlade under tävlingshelgerna. 

Först och främst är det ju för att jag hade inte många VÄNNER på tävlingsplatserna. Dom få jag hade var inte alltid på samma tävlingar, och sen har jag den där känslan av att "jag vill inte vara i vägen"...så jag sökte inte upp nån. Sen var jag mobbad i grundskolan OCH på tävlingsbanorna. 

Saker jag var med om i skolan: Jag blev kallad för "Atombomb" (för jag var fet), folk kastade sten på mig, en 9:e klassare tvingade mig att stå målvakt på en rast och sparkade så hårt han bara kunde....på en 8 åring. Bästa är dock när jag "råkare" bli inlåst i en städskrubb eller när jag blev inlåst i en brudkista i gympasalen i nästan 2 timmar. (detta var innan jag hade en mobil). Som tur var hittade gympa läraren mig.

Sen kom helgerna...där jag jämnt fick höra att jag var fet, min ridstil dög inte, jag var för stor för ponnyn/hästen. Och sen kunde folk gnälla på att jag inte hade "rätt utrustning". Sorry, men om jag tycker att MIN häst inte behöver en nosgrimma eller benskydd så tycker jag att ni kunde ha låtit mig vara. 

Något av det asolut värsta jag var med om hände i Heby, 2002. Jag var 12 år och jag visste redan att jag var lång (folk hade påminnt mig om det sen jag var 10 år) så jag ville bara rida min sista B-ponny tid med framgång och glädje. I Heby 2002 deltog jag i en klass (minns inte om det var en Lätt A eller MedelSvår B) med min B-ponny Rozzini. Klassen var en bedömning A:0, så jag tog såklart så korta vägar som bara möjligt. Till ett hinder tog jag en alldeles för snäv väg. Det fanns inte en chans i världen att Rozzini skulle klara den svängen på den höjden, så hon gjorde rätt i att stanna. Men jag hamnade i obalans, och vi hade ett högt tempo så jag for åt sidan, vilket gjorde att Rozzini tappade balansen och vi brakade in i väggen. Hårt. Jag slog i mitt knä som även vreds om mellan häst och vägg. Minns hur ont det gjorde och att jag egentligen hade velat räcka upp handen å gå ut, men min vinnarskalle sa bara "fortsätt" . Så vi sätter upp tempot igen och rider klart banan... Jag rider ut, tårar i ögonen, men jag vill inte visa mig svag så jag biter ihop... Väl ute blir jag stoppad av en överdommare. (tänker inte namnge honom, men jag hoppas han vet hur jävla oproffsig han var) Han säger till mig, argt: "Du. Du, nu ska vi prata." Jag blir rädd att jag har gjort något fel, men förstår ju såklart inte vad. "Nu ska du lyssna noga på vad jag säger. Du har ridit klart på den här hästen." Jag minns att jag försöker försvara mig med " Va? Vad menar du?" Han fortsätter i stil med: "Du kan egentligen hoppa av här och leda hästen till parkeringen, för du ska inte rida den mer. Du har fått flera tillsägningar om att du är för stor för den här hästen." Jag minns hur tårarna brinner i ögonen och jag försöker med " Jag har inte fått någon tillsägelse för att jag rider den här hästen." Då tar den här jävla överdommaren mig i benet och klämmer till. Benet jag just vridit till inne på banan och har extremt ont i... " Nu lyssnar du. Du ska inte tro att du kan lura mig. Jag vet att du har..." Där stoppas han, för pappa kommer emot oss och undrar vad fan det är som försiggår. Jag, gråtandes, säger " Han säger att jag inte får rida Rozzini. Att jag måste hoppa av." Så jag släpper stigbyglarna sóch ska just hoppa av när pappa stoppas mig. "Nej, Loppan, du rider bort till lastbilen. Mamma hjälper dig med nästa häst. Rid." Så jag börjar skritta iväg. Men jag hör pappa, riddaren i rustning, ställer sig emot överdommaren och säger: "Vad i helvete tror du att du håller på med?!"

Jag red till lastbilen, mamma tröstade mig och hjälpte mig upp på min C-ponny. Väl inne på framhoppningen red jag upp i ett hörn när pappa kom in, som vi brukade göra förr. Han kände på sadelgjorden och jag frågade såklart om hur samtalet med överdommaren gått. "Äh. Han hade fått allt om bakfoten. Du ska inte bry dig." 

Senare i lastbilen, påväg hem fick vi förklaringen att någon hade suttit på läktaren och pratat med den här överdommaren. Och när jag kom in hade denne person dragit på och sagt att jag fått flera tillsägelser och att folk tjatat på både mig och mina föräldrar om att jag är för stor för en ponny. Det var just det. En specifik ponny. Överdommaren trodde att det handlade om den jag just red, Rozzini. Men det handlade ju om min älskade B-ponny DEFINITELY MILTON. Som vi redan då hade SÅLT då jag var för lång för honom! Intressant story va? 

Jag kan acceptera ett missförstånd. Men att komma ut arg, prata oartigt och sen även klämma på mitt ben jag hade ont i. Jag har aldrig förlåtit den överdommaren. Han satte en av många sociala skräcker i mig. Hade han kommit fram till mig idag hade jag satt han på plats själv. Men när man är 12 år, trött efter en lång tävlingsdag, just slagit sig ordentligt ... Man behöver inte höra att man är i princip anklagad för att ha gjort något olagligt. 

Men han är precis som många andra som får mig att må illa. Dom som bara går över andra för att dom "kan och vet allt". Men om du kan och vet allt, hjälp dem som ligger ner då för i helvete. 

Hjälp dem som inte har nån hjälp på framhoppningen. Hjälp dem som skulle må bra av att få ett genuint tips. En dunk i ryggen. 

Jag har ofta fått höra "Ah, jag har tänkt prata med dig flera gånger, men du ser alltid så arg ut. Och då vill man ju inte störa. Hehe..." Ja, förlåt. Jag ser ofta arg ut. Det är mitt "restface" och jag kisar mycket för jag gillar inte att vara i solen. Men lika många som sagt att dom velat prata med mig men inte vågat, lika många har sagt "..men du är ju jättetrevligt." 

(Oj, detta var stort...Jag skrev något nästan possetivt om mig själv. Wow.) 

Men jag är en sån som mer än gärna hjälper folk om jag bara har tid. Det är något av det bästa jag vet, när folk ber mig om hjälp. För då känner jag verkligen att jag behövs och kanske verkligen kan vara till nytta. 

Måste avrunda... klockan är 23:12. 

Ska som sagt till sjukan imorgon bitti. Men det här är saker jag stör mig ofta på, mig själv inkluderat, så jag skriver säkert mer nån gång...

Klart slut.