Jag satt på Youtube och glodde på musikvideos som jag brukar göra ibland, och snubblade över en musikvideo jag inte sett eller lyssnat på på evigheter. Och insåg att det känns jättekonstigt att höra och se den idag... 

När man var en del av det gänget bakom kulisserna och lärde känna folket där, och inser att det har gått 4 år sen dess. 

Och det enda som har hänt är att en person man såg upp till, älskade att lyssna på och prata med...har visat sitt rätta jag och tillochmed flyttat utomlands med en tjej som inte ens kunde säga hej till mig när jag sa hej till henne innan hon drog iväg sin kille bakom scenen.

Ja, jag kanske hade känslor för honom ett tag, men det hjälper inte. För med min dåliga självkänsla och självförtroende så är jag inget hot emot någon. Jag visste att jag aldrig skulle få honom, och nu med fasit i hand så var det lika bra. 

Men när jag tänkte på det här, så kom jag att tänka på att jag har varit med om en liknande situation inom ridsporten. 

Under ponny tiden har jag haft en tjejkompis som har peppat mig och jag har peppat henne, vi har alltid sagt att "behöver du hjälp, tveka inte att fråga". Och henne har jag ändå någe kontakt med än idag. Vilket jag är glad för. Vi bor långt ifrån varandra och hon är betydligt mer mognare och duktigare än mig i allt, men det är skönt att veta att vi fortfarande kan prata som om det var igår vi red ponnys ihop.

Under en tid hade vi även en killkompis som tävlade på samma nivå som vi. Och vi umgicks så fort tävlingsdagen var slut i kanske 1-2 års tid. Vi hade så kul ihop. Iaf vad jag mindes.

Det enda var att jag hade väl lite känslor för den här killen, men det var inget jag erkände eller visade. Vi var bra vänner, det dög för mig då. 

Men under tiden som gick så utvecklades vi alla olika. Jag drog iväg upp till svårhoppning med en av mina D-ponnys. Och dom andra höll sig på nivåer som passade dem eller gick över till storhäst. (Helt ärligt höll jag inte riktigt koll på vad dom gjorde eftersom vi träffades på färre och färre tävlingar och pratade mindre och mindre...)

Till slut var vi kanske mer bekanta än vänner, men vi kunde alltid dunka varandra i ryggen och säga "Läget? Vem av oss vinner idag då? "

Men dessvärre, killkompisen, han som jag hoppades det skulle gå bra för. Han som hade en plats i mitt hjärta. Han fick tydligen jobb hos en av dom större tränarna i Sverige. Så en dag mötte jag honom i VIP tältet på Strömsholm. Eller mötte och mötte... Han satte iaf ett spår som jag aldrig har kunnat släppa. 

Under ponny tiden var han duktig, men kanske inte hade dom bästa resultaten, medans jag vann eller var placerad i nästan allt jag deltog i. Men jag försökte alltid peppa honom. "Du är duktig! Nästa gång är du mer förberedd. Fan, skit i det här. Åk hem, vila, och sen satsar du på tävlingen om två veckor."

Jag gav aldrig upp hoppet om honom. Och hoppades alltid att det skulle gå bra för honom. 

Men när jag klev in i VIP tältet, vi får ögonkontakt och jag säger "Hej .....! " och han vänder sig om. 

Jag dog lite där den dagen. Jag började direkt tänka "Har jag gjort något?" Men jag kunde för allt i min värld inte komma på vad det skulle varit. Jag är en som hatar folk som tror att dom är bättre än andra, så jag gör allt för att inte bli en sån själv. Trotts att jag har ridit i Globen, jag har ett SM Silver så försöker jag hjälpa dem som behöver det. Jag försöker ha fötterna på jorden och vara den jordnära människa jag vill vara. 

Iaf... 

När pappa väl mötte upp mig i VIP tältet frågade han mig direkt: "Du jag såg ..... där borta. Jag sa hej men han svarade inte. Har det hänt något eller?"

Mamma som satt bredvid mig sa direkt "Nej men det fattar du väl. Han tillhör dom finare stallen nu. Loppan är inte värd att prata med längre."

Jag tror mamma hade rätt. Antingen det, eller så har någon baktalat om mig för honom. För som sagt, jag skulle aldrig kunna göra honom något ont. Jag såg honom som en av mina bästa vänner ute på tävlingsbanorna.

Så, den dissen satte bara ett av många spår av osäkerhet i mitt liv. 

Har ni varit med om något liknande?

Man kunde ju tycka att ridsporten är lite av en lagsport. Alla kan faktiskt hjälpa alla på något vis. Hjälpa en på framhoppningen, dra av en sko som sitter för löst innan start, fånga in lösa hästar, fodra och mocka åt en vän som ramlat av... Och istället så sätter vi knivar efter knivar i ryggarna på varandra. 

Visst, jag kan sitta med en vän och snacka skit om någon, men då är det mest något jag själv har sett eller vad jag själv tycker. 

T. Ex: "Nej, jag gillar inte henne. Hon kanske är jättetrevlig i vanliga fall, vad fan vet jag liksom, men så som hon behandlade sin hästskötare igår kväll när jag kom in i stallet för att fodra. Fan... Jag skäms för att stå bredvid henne i stallet."

Jag går inte runt och hittar på något och ser till att ryktet sprids. T.ex var det någon någon gång som hade sagt till överdommaren på en tävling vi på att jag inte gav mina hästar mat.

Då var det komiskt att överdommaren kom in i tävlingsstallet just när jag och mamma fodrade. Hon berättade då att "någon" sagt att vi inte ger våra hästar mat, innan hon la till:"...vilket jag har svårt att tro på. Inte för att vara sån Antonia, men du har nog dom rundaste tävlingshästarna här i helgen." 

Bild: Sven Nordqvist