Jag har alltid varit stor i växten. Inte bara längden. Alltid varit bredaxlad, inte haft någon speciellt snygg midja, dubbelhakan är ärvd... 

Vad mer... För små ögon, knubbig näsa, illröda kinder, stora händer, tunnhårig. 

Mamma och jag satt och såg i ett fotoalbum.  Och jag blev återigen påmind om hur mycket jag saknar att tävla, men kan inte då jag är för fet och tung. 

För två år sedan var jag på ett viktläger för att hitta ett sätt att gå ner i vikt. Och det gick fantastiskt. Jag gick ner 20 kg på 12 veckor. 

Jag mådde så bra. Jag var glad och kände hopp om att leva igen. 

Men nu... dom där 20 kilona är tillbaka. Jag mår uselt. Jag tröstäter och vill bara dö. 

Jag klarar inte av någonting. Jag vill inte träffa människor, för jag skäms över min existens. Allt med mig är fel. Jag har jättefina unghästar som inte gör något pga att jag vill inte förstöra deras ryggar. 

Och hur mycket jag än vill tävla, så finns det saker med ridsporten som jag verkligen inte står för. Eller ska man mer säga, det finns för många människor som jag känner nog finner glädje i att jag inte kommer tillbaka till ridsporten. 

Jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag vill inte finnas.