Hade en pratstund med en vän, och vi kom fram till... Hur osmarta människor kan vara.

Jag drar inte alla över en kant. Men tänk om man kunde ta sig en funderare medans man rider.

Jag har under åren sett många som går till en tränare (hoppning mesta då) och allt går bra tills tränaren i fråga börjar ställa högre krav på ryttaren... Och då är tränaren inte bra längre.

Det man måste inse är att vill man komma någon vart ska man hitta en eller två tränare man verkligen gillar, så man vågar prata med dem. Och tycker dom att du måste träna på något du inte vill eller vågar...Förklara då varför!

Det är så många som rider för en tränare de gillar, och allt är frid och fröjd... Och plötsligt en dag så "jag gillar inte han/henne längre". Nehepp? Och varför det? För att tränaren tyckte att du red i undertempo? För att du inte ens försöker göra det du blir bedd om att testa?

Tro mig, jag har haft många tränare. Men det är bara tre stycken jag verkligen har blivit galet arg över.

En av dem bad mig hoppa ett hinder på 1.40. Trotts att jag bad om att få hoppa lägre. För vissa hästar känns det faktiskt inte bra att hoppa högt med hemma, så jag står gärna över det. Den hästen jag satt på hade lätt för att få dåligt självförtroende och lyssnade mycket bättre på tävlingsplatser än hemma. Men istället för att lyssna på vad jag kände så tyckte hon att vi skulle hoppa hindret. Det slutade med att vi kraschade hela hindret och jag fick inte över honom förens hindret låg på 90 cm.

Dom två andra hade lite liknande problem med mig. Hela tiden bad de mig att korta tyglarna. (Ja, förlåt, men jag är inget fans av att hålla i bettringarna. Jag har precis så mycket kontakt i tyglarna som jag känner att jag är bekväm med. Jag har ändå ridit i 28 år, det är för sent för att ändra min ridstil.)

Men i alla fall, under flera träningar så blev jag så trött på tjatet om att korta tyglarna... Till slut rörde jag bara på fingrarna, men handen flyttades inte ens en millimeter på tyglarna. Och så hör man orden "Bra, mycket bättre!" Såna tränare vill man i princip ge en smäll på käften... För jag känner det som att du inte gillar mig, då du bara ger korta svar. Jag kan inte lita på dig, och det känns som att du bara jävlas med mig. (Det är sorgligt också när en av dessa tränare är en högt uppsatt person inom ridsporten. Du borde inte vara det... Inte som du beter dig emot en som söker hjälp och kunskap.)

Men så är det tyvärr med många... De väljer vilka de vill hjälpa, istället för att försöka vara en människa med fötterna på jorden och jämställd.

Sen finns det också bakvänt... Att en tränare försöker hjälpa till och verkligen önskar alla deras bästa. Ger sina tips och råd, och blir ignorerad som tack.

Dom säger att det finns ingen som är perfekt.

Nej, det håller jag med om. Jag är låååångt ifrån perfekt. Men jag är en känslig person. Jag blir lätt arg, ledsen, glad, osv... Och något jag verkligen blir arg på är när man inte kan acceptera varandra. Sluta dömma boken efter omslaget. 

Ibland är det inte dom i skinande rustning som är den rätta hjälpen för oss, men vi behöver inte kasta skit på dem för det.

Vänd inte din tränare ryggen bara för att du inte gillade EN sak som hände under ett träningspass och tyckte det var jobbigt. Vänd dom ryggen om dom vägrar acceptera dig och din häst. 

Vänd inte dina elever ryggen, bara för att dom inte har råd med bästa utrustningen. Vänd dom ryggen om dom behandlar dig som om dom ägde dig. 

Jag som är ett 90-tals barn... Ni som inte var med, ni kommer aldrig att förstå. Men i min barndom fanns det en PERFEKT tränare. Hennes namn är Marianne Heed. (Ja, Majja Heed. Linda Heeds mamma.)

Majja kunde få den räddaste ungen till att utmana sig själv. Hon öppnade varje träning med: "Idag ska vi ha kul. Eller hur? Säg 'Ja'!"

Om det var många nya i grupperna kunde jaet bli lite klent. "Nä, nu hörde jag inte. Säg JA!"

JA!

"Bra! Ut på spåret med er!"

Majja var där när jag kom från Gotland med mina Gotlandsruss. Och hon var där när jag debuterade svår hoppning på min D-ponny, Kavat. Och hon var även där när jag skulle ta klivet upp på storhäst.

Ni som missade Majjas träningar... Sorry, men ni missade något.

Men det är den relationen man ska ha med en tränare. En man kan prata med och känna att man får självförtroende av. För självförtroende är något av det viktigaste.

Sen om ni har slängt en stöddig kommentar till er tränare/elev..  Skyll er själva om dom blir sneda tillbaka. Jag hade aldrig det problemet med Majja. Det kändes som att vi var vänner på riktigt när vi tränade och gick banor ihop.