Jag ber varje dag och ursäkt för att jag finns. För att jag är en plåga för dom som jag trodde var mina nära och kära. Men det är just vad jag är... en plåga. En ful jävla plåga som bara är i vägen, kan ingenting och bara vill ligga ner och bli sparkad på... För det är det enda jag duger till. Bli trampad på, köras med och stå rakryggad när man får kommentarer som får ens psyke att ta en smäll. 

Hur skall man bli en person som försöker leva varje minut och se emot nästa soluppgång när man bara går och hatar att man existerar.  

En gång i tiden var jag bestämd över att ta mitt liv. Allt var bestämt. Men pga att jag kom in på mitt första handsval på gymnasiet, så sköt jag upp den uppgiften. Idag är jag rädd för döden, och jag vill leva... men det är jobbigt att bara andas. Man tänker "nu vänder det", "idag blir det annorlunda" eller "skulle jag dö idag, så blir det kanske bättre imorgon, vore ju synd att missa det". 

Ibland är den sista tanken lockande. För då kan någon mer värdefull människa få luften jag slösar på.